nattläsning
Ångest.
Jag hatar den.
Hjärtat hoppar, hjärntumörer sprids och epileptiska anfall är ett kommande ting... Tror jag iallafall.
Ångesten är inte där hela tiden, den kommer som ett chockerande brev på posten. Vissa gånger går den att hantera, andra gånger stiger hjärtpulsen och telefonen är redo, redo att ringa 112.
Jag vet att jag inte har någon hjärntumör heller inte att hjärtat är sjukt, men vissa dagar flyger de mörka demonerna på en och stannar kvar.
Ångest.
Jag hatar den.
Något som också vill komma som ett chockerande brev är gråtattackerna. Attacker som överaktiverar tårkanalerna. Det värsta är att jag oftast inte har någon aning om varför jag är ledsen. Kanske mitt hjärta är sjukt på riktigt (symbolisk). Näst intill hela tiden känns det som att något i mig skriker, någon som vill komma ut. Ett skrikande hjärta som söker efter en tröst. Vad vet jag egentligen? Det ända jag vet är att jag är mitt uppe i det.
För evigt din,
Anna
