att vakna och leva med dödsångest
Klockan slår strax över 03, hjärtat slår i 180, svetten ligger som en pool under mig, jag kan inte andas.
Herregud! Jag kan ju inte andas!
Ögonen svider som om det kommit chillisaft i.
Jag öppnar dom, blir irriterad över att jag vaknar över huvudtaget.
Jag kan ju andas, va fan är det för fel på mig?
Stänger mina svullna ögon och somnar om.
2 minuter går, knappt tre.
Hela kroppen surrar, kommer jag att dö nu?
Samtidigt som tankarna snurrar runt i min halvvakna hjärna kokar jag inombords av ilska.
Kan jag sluta vara så här? Det är inte kul längre.
Svettvallningarna går över till köld.
Jag fryser. Jag andas. Jag vaknar. Jag lever.
Sätter mig upp i sängen och svär åt mig själv.
Hur i helvete blev det så här?
Rädslan över att dö är så fruktansvärt påträngande att den till och med väcker mig ur mina djupaste drömmar.
