Hjälp!
Idag tändes det ett ljus inom mig.
Varför finns det inte stödgrupper för depression?!
Kanske finns på andra ställen, men här jag bor finns det ej.
Jag har fått massa och åter massa stöd ifrån familj, vårdventral och läkare mm. Men på något sätt känns det som att de inte riktigt förstår.
Även om vissa berättar att de har varit i samma sits, är dom inte här nu.
Förstår ni vad jag menar?
Jag tror att jag hade behövt att sitta ner och prata om de saker jag berättar för min psykolog med folk som är i samma sits just nu.
Jag hade nog tagit till mig mer ifrån någon som vet hur jag känner mig idag.
Jag tror även att jag behöver lyssna också. Jag behöver lyssna på andra så att min extremt sega hjärna på riktigt förstår att jag inte är ensam i det här.
Såg att det finns online sidor för självhjälp och stöd. Men att skriva med någon på en dator ger inte mig samma effekt som att sitta och prata face to face.
Eller så är detta mitt projekt?
Att det är meningen att jag skulle dra ihop ett gäng "depressionister", ta en fika, gråta, skratta och förstå.
Kan man göra sånt? Går det? Och framför allt, är det fler än jag som känner så här?
Jag behöver känna en samhörighet inom detta, kanske bara det som fattas just nu...
Tänk på det! Komentera här nedanför, skriv på facebook eller smsa.
Jag kanske är dum i huvudet, vad vet jag... Men som sagt, tänk på det.
Tillsammans är vi, rent teoritiskt, starka!
