mitt liv, ditt liv, vårt liv.

Jag fått det bekräftat vilken vidrig människa jag är.

Att jag har kunnat sjunka så lågt trodde jag aldrig.

Så självcentrerad och egoistisk.

Under ett par veckor nu har jag förstått hur mycket andra bryr sig om mig. Och även hur mycket andra vill ha mig i sitt liv, medans jag frenetiskt försöker komma på meningen med livet.

Men meningen med livet är väl att känna sig behövd och älskad?

Eller?

Så medans jag är så insnöad i mig själv missar jag allt glitter som finns omkring mig.

Och tro mig, ni glittrar väldigt vackert.

Hur kan då en människa bli så egoistisk som jag har blivit och missa allt det vackra runt omkring?

 

Ni bryr er, ni ler och ni dansar men jag missar ändå varje låt.

Ni frågar hur jag mår och ni kramar men jag missar ändå varje beröring.

Ni vet vem jag är.

Men jag ser er inte.

Förlåt.