suddigt och snurrigt
När jag firade midsommar i år fick jag träffa den mest intressanta människan jag någonsin mött.
Han var över 50 och såg ut som långa farbron i Lilla Anna-böckerna.
Trots sin ålder och trots sin fruktansvärt elaka fru, som satt på andra sidan av bordet, kunde vi ha flertal oerhört givande samtal.
Vår generationsolikheter anses i skrift vara för många men vi fick en kontakt som det bara talas om.
Varför jag tar upp denna man, som jag självklart har glömt namnet på, är för att han gjorde ett sånt intryck på mig.
Inga åtråintryck, inga faderligaintryck eller några som hellst opassande intryck.
Utan han fick mig förstå att oavsett ålder, bakrund eller omständigheter, kan man känna samhörighet så länge man har ett öppet sinne.
Så länge man tar sig tid att lyssna på andra,
så länge man tar sig tid att förstå andra och
så länge man tar sig tid att ta sig tid
kan man finna en bredare väg.
En väg där det finns mycket mer att se än bara väggrensstängsel.
Att inte ta sig tid har jag fått för mig är boven till ovisheten.
Och, i min mening, är ovisheten det absolut läskigaste som finns.
