sent och alltid försent
Oj, vad längesedan jag skrev något.
Varför vet jag inte.
Under den här tiden som gått har allt med ingenting hänt.
Byråkratiskt sett ligger jag ganska dåligt till, men jag tror att jag kanske börjar se ett litet ljus, psykologiskt sett.
Något som har förändrats radikalt är hatan till mig själv.
Jag hatar inte mig själv längre.
Åtminstånde inte varje dag.
Ibland kan jag till och med tänka att jag kanske är till nytta.
Och ytterst ibland kan jag se mig bli gammal.
Det kunde jag inte förr.
Jag vet att jag har lång väg att vandra till att komma tillbaka igen, men det känns som att jag äntligen har hittat en väg att vandra på.
Eller så är det de nya substanserna jag trycker i mig som får mig att känna så.
Isåfall gillar jag dom.
// Anna
