mitt liv, ditt liv, vårt liv.

För mindre än ett årsen var jag så långt nere på botten man kan komma.

Mina ben såg då inte ut så som dom gör idag.

Dom var fulla med skorpor ifrån diverse vassa saker.

Det gick så långt att jag blev inlaggd på sjukhus två gånger.

Sista gången var mina knän så uppskurna att dom blödde i flera dagar efteråt.

Men jag har en fantastiskt kropp som nästintill suddat bort sträcken.

Nu syns ärren bara om man kollar nära och noga.

 

Idag har jag kommit så långt ifrån där jag var.

Jag har klättrat, jag har fallit lite till, men jag har alltid fortsatt.

Just nu känner jag mig starkare än vad jag någonsin gjort,

och på måndag börjar ett nytt kapitell i mitt liv.

 

Jag har många människor att tacka, för min saknan av ork har varit enormt påtaglig.

Men framför allt vill jag tacka mig själv.

Jag satte mig själv på botten, men det är jag som har tagit mig dit jag är idag.

Kan jag klättra ifrån där jag var,

vet jag,

att jag kan klara av vad som hellst.

Ärren finns kvar, men för varje dag som går tonas dom bort.

Sakta men säkert.