ensamheten
När ensamheten dyker upp
är det som om någon tar strypgrepp runt om min ovanligt smala hals.
Syret upp till hjärnan minskar gradvis
och jag blir mer yr ju längre dagen går.
När ensamheten hälsar på vill den aldrig gå hem.
Även om jag ber om det.
Den påtagliga syrebristen gör mig inte bara yr,
utan den får nerver i ansiktet att börja säga ifrån.
Skinnet runt ögonen rycker och tårar rinner nedför kinderna.
Ensamheten är så brutal att den också får mig tro att människor lämnar mig,
när det är egentligen jag som lämnar dom.
Jag lämnar folk, inte tvärt om.
Och de hatar jag mig för,
men ensamheten skapar inbillningar om att jag är helt ensam.
Det vet jag att jag inte är.
Jag har aldrig varit ensam,
men om jag låter ensamheten ha kvar sitt grepp
och jag inte ändrar på mig,
kommer jag att bli ensam.
