mitt liv, ditt liv, vårt liv.

Det senaste har jag börjat med att gå ca en mil innan läggdags.

Inte bara för att jag just nu känner mig en aning fluffig,
men också för att kräma ur all energi så jag kan sova bättre.

Igår var inget undantag, trots regnet.

Jag äger flertal regnjackor liksom.

Kallt som fan var det, klockan närmade sig midnatt och jag började bli orolig över att mina hörlurar skulle klara av att bli såpass blöta som dom blev.

Det gjorde dom.

Men plötsligt, från ingenstans, värmdes hela min kropp av någon slags bubblande kännsla.

Jag ville dansa.

Jag log.

Nej, jag skrattade, rakt ut.

Och tårar kom, men inga ledsna tårar.

Det jag kände igår, tror jag, var lycka och frihet.

Kännslor jag inte kännt på många år.

Jag ler nu när jag tänker tillbaka.

 

Jag har fortfarande saker som både är ogjorda och osagda,

min kropp är fortfarande öm och sliten,

men det som fyllde min kropp igår,

trots regnet,

trots blåsorna under fötterna,

och trots jag hade tappat bort mig ca 10 min innan,

var något jag har längtat efter länge.

 

Det känns som att

om min hjärna kunde skapa de signalerna den gjorde igår,

när mitt liv fortfarande är kaos,

så kan jag en dag bli lycklig.

Och jag kan bli lycklig på grund av mig själv.

Inte på grund av mediciner,

inte på grund av meningslösa samtal hos terapeuter,

inte på grund av någon annan,

utan på grund av mig själv.

 

Jag ler fortfarande.

Nej, jag skrattar, rakt ut.